närvaro

Leave a comment
hos mig

red_img_0329

red_img_0319

red_img_0342-2

Hej! Vad händer? Livet. Det händer här, nu, jag har nog aldrig varit så närvarande som de senaste veckorna. Så mycket som har krävt min fulla fokus, ett koncentrerat engagemang. Det har varit bra för mig, det är jag helt övertygad om. Pusslat ett helt nytt vardagspussel. Det börjar ta form nu! Och det fina är, att jag tycker så bra om det. Åka tåg i timmar (det är helt sant, jag tycker faktiskt det är skönt!), andas smålandsluft var och varannan dag, lära känna nya människor och nya arbetsuppgifter. Vakna upp, småbakis, lördag morgon av att mina roomies spelar kärleksdängor på högsta volym, gör äggröra och kokar kaffe. Sitta på en förmiddagssolig balkong och dricka kaffe i timmar (precis just nu). Bara en sån sak.

Malmö i rosa

comments 2
fotografier

img_6673

img_6729

img_6726

img_6724

Det har varit ett alldeles speciellt skimmer över Malmö den senaste veckan. Brittsommaren har bubblat lika mycket i saltvattnet asfalten luften träden som i människorna. Varje kväll efter jobbet har jag kastat mig på cykeln för att möta solen som sjunker ned i havet, lite för tidigt klockan sju. Simmat i rosaskimrande vågor som speglat känslan i kroppen perfekt. Aldrig har jag sett Malmö så lyckligt.

septemberafton

comments 3
blandband

red_IMG_6451

klockan visar 19.49
när vågorna rivs upp av vinden
och vattendropparna längs mina ben reflekterar guld

en sol så skarp att synen blir fläckig
kryper ned bakom bron
den värld jag nyss var ett med
tycks plötsligt så nära
som om ett par simtag skulle ta mig till
eldklotet som dränks i havet

på bryggan trängs människor som på en läktare
beskådar aftonens uppsättning
av naturens spektakel

nr. 5

comments 3
hos mig

red_IMG_0299

red_IMG_0296

red_IMG_0305

Efter lite snabb huvudräkning kom jag fram till att detta är mitt femte boende i Malmö. Kanske inget jämfört alla Stockholmare som tvingas flytta titt som tätt, men ändå. Det känns verkligen som att jag har vart runt. Lärt känna varje stadsdel, bit för bit. Nummer fem är i ett hus som heter något så smickrande som Solstrålehus i en pampig våning med två riktigt fina sambos, knarriga trägolv och en kollektiv gemenskap som känns ända in i väggarna. Med en balkong med utsikt över det finfulaste i Malmö: shoppingcentret entré, motorvägen och industrin i östra hamnen. Och, det känns så jävla fint.

Barca

comments 7
resor

red_IMG_9293-2

red_IMG_9321-2

red_IMG_9388-2

red_IMG_9326

red_IMG_9444-2

red_IMG_9379-2

red_IMG_9501

redIMG_9439

red_IMG_9535

red_IMG_9487

Tusen, tusen tack för alla fina hälsningar och omtänksamhet på inlägget nedan. Ni är förjävla fina alltså.

Byter tvärt stämning och drar fokus till något som var lite trevligare: Barcelona! I icke kronologisk ordning innehållande balkongmåltider, strandhäng, smala gränder och Brutalt Bra Kvinnor.

hejdå

comments 22
blandband

IMG_6399

I två veckor har jag väntat på att hitta orden. Jag har tappat dem, tillsammans med allt annat jag förlorat på sistone. Jag har svårt att prata om det utan att bli dramatisk. Är inget bra på att flyta med i den organiska processen, blir istället handlingsförlamad och undrar hur fan jag hamnade här.

Jag är inget bra på att ta stora beslut. Jag är den typen av person som velar, grubblar, vänder ut och in på varteviga tanke och sitter stilla i båten ett bra tag innan jag lyckas bestämma mig. Egentligen. Men nu blev det visst så, att saker bara hände liksom av sig själva. Först det där med jobbet. Ett jobb på drömföretaget IKEA som dök upp och utan att jag riktigt förstod hur, hade jag både sökt och kommit in i en rekryteringsprocess. Och så fort jag fick veta att jobbet var mitt, visste jag att jag ville ha det. Så på några dagar hade jag fått nytt jobb, sagt upp mig från mitt gamla, sagt upp lägenheten och planerade för att flytta tillbaka till Malmö, till Martin.

Men så kommer andra kapitlet av den här historien. En långt mer privat process som jag har svårt för att delge mig av i ett offentligt forum. Men det där med att flytta tillbaka, hem till, ihop med Martin igen, blir inte av. Det tog slut innan dess. Så istället flyttar jag in i ett mini-kollektiv i en mega-lägenhet i ett enormt rum med en oval vägg och tre stora fönster och en balkong.

På lördag. Två dagar.

På onsdag börjar nya jobbet. Sex dagar.

Ändå känns det som en evighet tills dess. För innan det är dags ska jag ta så många farväl att jag inte ens orkar räkna. Jag ska arbeta min sista dag i Köpenhamn, flyttstäda, flytta ut och in. Lägg dessutom till att varje minut är ca fem gånger så lång som den brukar, när hjärtat värker.

Sen är precis allt nytt.